Urnordiska tillhör den germanska språkfamiljen som i sin tur härstammar från indoeuropeiska. Man har begränsad kännedom om urnordiska, men äldre fynd i form av runstenar från 300.e.kr ger information om viktiga språkförändringar som är relevanta när man studerar det svenska språkets ursprung och historiska utveckling. Dessa inskrifter påvisar att obetonade vokaler föll bort i det urnordiska språket och detta inträffade främst i ordslut, bokstaven i föll exempelvis bort i ordet gastiR och därmed formades gastR, senare gäst. De påvisar även bortfall av j och w, således blev exempelvis jung> ung och wulf> ulf, senare ulv. Man ser en brytning av urnordiskt e och därmed formas ordet ek till iak, senare jag.
Den viktigaste språkförändringen under perioden står dock i-omljudet för, omljudet bildas då intilliggande ljud påverkar varandra, således blir a, o och u till ä, ö och y eftersom dessa står närmare i och detta kan förklara ordpar som tand-tänder, rot-rötter och ull-ylle.
Urnordiskan kan delas upp i östnordiska (danska och svenska) och västnordiska (norska och isländska), danska och svenska är således närmare besläktat än svenska och norska som man annars kan tro.
Av Frida P
Den viktigaste språkförändringen under perioden står dock i-omljudet för, omljudet bildas då intilliggande ljud påverkar varandra, således blir a, o och u till ä, ö och y eftersom dessa står närmare i och detta kan förklara ordpar som tand-tänder, rot-rötter och ull-ylle.
Urnordiskan kan delas upp i östnordiska (danska och svenska) och västnordiska (norska och isländska), danska och svenska är således närmare besläktat än svenska och norska som man annars kan tro.
Av Frida P
Kommentera