Under den klassiska fornsvenskan (1225-1375) gör det latinska alfabetet inträde, det latinska språket kom att användas främst inom kyrkan och bidrar med några få låneord. Vår kännedom om det svenska språket under den här perioden grundas på laguppteckningar (det fanns ingen enad lag i riket). Dessa ger information om två nya tecken som används i språket nämligen æ och ϕ, dessa bildades efter ljudförändringar, således kom hiarta att stavas hiærta och biorn> biϕrn. Ljudförbindelsen ld övergick till ll under denna period, således blev hlada> hålla och skulde> skulle. Bokstaven f kom att tecknas för v-ljud och det bildas en hjälpvokal, vanligen e exempelvis i bökR> böcker.
Utöver detta avsatte det lågtyska språket betydande spår i den svenska språkutvecklingen, även i den yngre fornsvenskan (1375-1526) exempelvis ser man tyska prefix och suffix som be- och het- som vi använder än idag.
Utöver detta avsatte det lågtyska språket betydande spår i den svenska språkutvecklingen, även i den yngre fornsvenskan (1375-1526) exempelvis ser man tyska prefix och suffix som be- och het- som vi använder än idag.
Under den yngre fornsvenskan ser man även genomgripande förändringar i uttal, exempelvis får en del ord med ursprungligt kort a nu å, exempelvis aka>åka. I, y och u får ett öppnare uttal exempelvis skip> skepp, sumar> sommar. Runsvenskans þ som betecknar bokstaven b uttalas som engelskans th och kommer under den här tiden att försvinna helt, istället skriver man th i början av ord och dh vid ordslut.
Av Frida P
Kommentera